Jag har en hemlighet: jag är en folkmusiknörd. Gick och lärde mig fiol på sena 70-talet, men det instrumentet blev jag väl aldrig mer än högst medelmåttig på. Till all- och buskspel räcker det i alla fall. När vi hamnade i Uppland för sådär 15 år sen började jag gå på spelmansstämmor igen, och övade också lite ihop med ett spelmanslag.

Ändå tyckte jag att det gick lite trögt, tills jag bytte instrument till Tinwhistle, alltså en sexhålsflöjt som bl a används i skotsk och irländsk folkmusik. Inget hindrar att man spelar nordisk folkmusik på dem!

Tinwhistles åminner om blockflöjter, men utan tumhålet och det nedersta lillfingerhålet, och har lite mer hest och väsande ljud. Ska man tänka sig ett svenskt namn så har jag hört flageolett, men jag brukar säga bleckflöjt eller bleckpipa. Priset är en klar fördel, man får tag på helt OK flöjter för under hundralappen. Att det är lite knepigare än blockflöjter med vissa halvtoner kan man enkelt uppväga genom att skaffa olika tonarter. Dessutom är whistles så lätta att ta med och tål mycket mer stryk än en fiol.

D är standardtonarten, men ska man spela med nyckelharpor behöver man dessutom en C-flöjt. Med tiden skaffar man sig oanade mängder whistles. Det finns en rätt så akademiskt humoristisk hemsida om whistles för den som vill veta mer.

I sommar har jag tänkt mig åka på de här stämmorna till att börja med:

Bredsand, Enköping 9/6 eller Hemlingby, Gävle 10/6, kanske någon dag på Hanebostämman 15-17/6 och Folk och dans i Svaben 2/7.