Med P3 Planet på i bakgrunden hörde jag hur någon pratade om sin drömupplevelse, att galoppera fram på stranden, med vattnet plaskande om hästhovarna. Det väckte minnet:

Jag lever fortfarande på den gången jag var i Dominikanska Republiken. Vi låg på stranden, när det galopperade förbi ett gäng ryttare, och plötsligt singlade en plånbok iväg ur en sadelväska. Jag försökte ropa på dem, men de var redan långt borta. I plånboken låg det i alla fall ett visitkort: Brigitte Theurer, Pferdeausfluge, Cabarete, Dominikanische Republik. På hotellet fick jag låna telefon, och fick tag i den mycket lättade tyskan som ägde stallet med bortåt tio hästar. Som hittelön skulle jag få en ridtur nästa dag. Jag fick rida stallets bästa häst, och det var en kraftig skimmel med bekväm westernsadel.

Ridturen var precis så härlig som man kan tänka sig, galopp kilometervis längs stranden, med svalkande vind och vågor. Parkera hästarna utanför en restaurang (ägd av en annan tyska), äta lunch med en kall öl, och sen tillbaka. Det är de oväntade sakerna på resan som man minns.

I Gävle hade vi en mycket misstänksam och självständig katt. Hon vaktade hemmet mot förhatliga inkräktare som tidningsbud, brevbärare och i stort sett alla vi kände. Efter ett tag fick vi ett kort från Posten.

Jag håller med dottern om att man måste släppa allt och dricka öl ibland. Men inte blev det nåt sånt i helgen, inte.

Det blev hästhoppning på lördagen och ponny-dito på söndagen, med uppstigning 6.30 istället för sovmorgon. Efter en sån helg sover man gott på måndagståget, kan jag berätta.

Dessvärre fick jag använda lite sjukvårdskunskaper en av dagarna. Under ärevarvet efter prisutdelningen var det en häst som bockade av sin ryttare.

Hon reste sig upp först, men ramlade ihop, och det var då det började ropas på sjukvårdare.

Läppen var spräckt och ena halvan av ansiktet var täckt av blod, den andra av sand. Ryttaren var rejält mörbultad, men förstod i alla fall vad vi sade, även om hon inte hade så lätt att prata med munnen full av blod och grus. Hon hade ont i nacken också, så vi ringde 112. Jag fick berätta vad som hade hänt, och blev sen kopplad till en rådgivningssköterska. "Då pratar du med en kollega till mig," sa den andra kvinnan som var med och tittade till den skadade ryttaren, när jag berättade vad som sades. Det gjorde mig lugn att ha en sköterska bredvid.

Vi var överens allihop om att inte flytta på ryttaren, och det blev nackkrage och ryggbräda när ambulansen kom, så det kändes bra att ha övat "log roll". 

Det slutade i alla fall lyckligt, inga permanenta skador visade det sig. 

Enligt plan skulle jag ha varit i Marma på soldatprov, men det blev inställt. Med tanke på alla aktiviteter i helger som varit, och som kommer, så behövdes det nog en obokad helg.

På lördagen hamnade vi hos dottern. Hon och jag var iväg och köpte ny bärbar dator åt henne. Hon hade sökt och fått ett stipendium, som fick vara med och betala maskinen.

Barnbarn A följde med hem till oss, och idag var hon ut och red en sväng med mig som övervakare. Shettisen är långt ifrån pålitlig, men idag lyckades han inte ha av henne, ryttaren satt kvar hela vägen. I veckan börjar hon på Blå Stjärnans rid- och skötkurs.

Medan jag var på kurs erbjöd grannen oss en vagn löshö, och den var inte så farligt stor, tyckte vi, och tackade ja. Ikväll kom den hit. På nära håll såg den rent gigantisk ut, och dessutom var det en självlastarvagn, som komprimerar höet. Avlastat ligger det nu en hög på 6 x 3 x 2 m som helst ska gå in i ett tomt utrymme på 3 x 2,5 x 2,2 m. Stor risk att det blir en del som måste upp på skullen. Undrar just om det går att få liv i den museala höblåsen som står i ett hörn av logen?

Nyss hämtade jag barnbarnet A från första dagen på ridläger. Dagridläger på Blå Stjärnan med shettisar. En som hette Jacky och en som var fläckig hade hon ridit på, och travat. Utan att ramla av, men bara nästan.

Mamman: Kom du ihåg det där med rida lätt då, upp, ner, upp ner?

A: Ja!

Mamman: Var det inte svårt då?

A: Nä, för det heter ju "lätt".

Mitt byxben efter närkontakt med en grannhunds tänder. Tänderna sitter på nån sorts grå jakthund.

"Skällande hund biter inte" var något som ingen hade berättat för det här exemplaret. Den brukar skälla rejält varenda gång jag cyklar förbi, men jag trodde inte att den gjorde mer än så. En annan hund vet jag att den har rykt ihop med, men det är ju en helt annan sak, tror man.

Jag kom cyklande och mötte en likaledes färdandes daghusse med hunden i långt koppel. Det var lite för trångt på stigen, så jag klev av. Att hunden skulle kunna nå mig, det såg jag, men väntade inte mer än att den skulle nosa av mig och förhoppningsvis kunna plocka bort mig från sin lista över hotfulla företeelser. Men icke. Det sade ritsch. Undrar om den var medveten om att det bara var tyg den fick tag i, eller om jag bara hade tur att det inte var underbenet också?

Nu är det för mycket bara!

• Sjuka grisar som säljs som mat
• Stulet kött som säljs till restauranger
• Belgisk blå som ska säljas till restauranger
  

Enda sättet att veta vad man äter är ju i princip med kött från bönder eller jägare man känner.

Och ja. Jag vet att belgisk blå inte är genmanipulerad, utan "bara" framavlad. Men det är en genetisk defekt man har avlat på. Genen för ett protein som heter myostatin är muterad, och följden blir att muskeltillväxten inte slutar när den ska. Det ger svåra födslar, och skulle troligen ge ledskador om djuren levde till naturlig ålder. Men det argumentet lyckas ju uppfödarna blunda för i och med att djuren ska slaktas. Money talks!