Hur 17 får man i kräsna katter avmaskningstabletter? En av våra två vill bara äta torrfoder, och det går ju så där att röra ut krossade tabletter i det.

I en bok står det att det bara är att stoppa i tabletten långt bak i svalget och knipa igen munnen (på katten, antagligen), så ska den gå ner. Men med vår katt kräver det skyddskläder modell plåtrustning. Finns det inga vettigare beredningar än tabletter? År 2007, som jag brukar säga. Tips, någon?

När vi var nyinflyttade i byn, 1992, hade vi en egen ponny, och lånade ett halvblodssto på foder. Hon var 17 år, och hade gått fälttävlan. Det kunde man inte tro när man var ute i terrängen. Kom man till ett aldrig så litet dike, så stelnade hon till och ville helst vända om och springa därifrån. Efter ett par minuters övertalning brukade hon samla mod och ta ett tremeterssprång från stillastående. Mantag obligatoriskt! Oftast var jag ute ensam också, dumt nog, för när man hade draghjälp av en annan häst som gick före var det inga bekymmer.

En gång när jag var ute och red med dottern skulle vi ta vägen över gångbron in mot samhället. Det var en stadig sak, 7-8 m lång, tre telefonstolpar som stomme, och den hade inte ens sviktat när den rätt stadiga ponnyn Maya hade gått där förut. Vi satt av och ledde hästarna över, ponnyn först, och sen jag med halvblodet. Maya klev på som om hon aldrig gjort annat, och de ställde sig och väntade på andra sidan. Det var väl inte så konstigt då, verkade halvblodet tänka, och följde mig utan att tveka. Och det gick ju bra halva sträckan. Då - mitt ute på bron - halkade hästen och lade sig ner! Vad hade hänt? Jo, det hade regnat under förmiddagen och bron, som låg i skugga, var fortfarande fuktig. Hästskorna var inne på sjätte veckan = blanknötta och hala. "Tänkte inte på det..."

Där låg hästen, och försökte resa sig, men varje gång gled frambenen undan på de hala plankorna. Och tydligen var det jobbigt att andas, så jag plockade av sadeln. Javisst! Vojlocken går ju att lägga under hovarna. Men nej. Den gled lika bra den med. Jaha. Vad gör man nu då? Ringer efter mobilkran? Helikopter?

Jag måste ju få hästen därifrån. Men hur? Och nu började hon andas tyngre också. Någon blå tånagel fick det väl vara värt, resonerade jag och försökte hjälpa till med mina egna fötter som stoppklossar. Och faktiskt, hon kom upp halvvägs på högra frambenet, och skulle sätta i det vänstra. Men det halkade åt sidan, utanför brobanan, och resten av hästen följde med. 500 kg häst var räcket definitivt inte byggt för, så hon gjorde ett praktfullt plask ner i ån, två meter under. Hon måste ha ramlat i på rygg, för hon bröt inga ben, trots att det inte var mer än drygt meterdjupt vatten i ån, och rätt stenig botten.

Nu borde det ju ha varit åtminstone femtio procents chans att hästen hade gått upp på rätt sida ån när hon hade kommit på rätt köl igen. Men icke. Hon gick upp på bortre sidan, och inte tänkte jag leda henne tillbaka över den bron igen. Dottern fick rida runt till vägbron och hämta sambon med transport.

Den dagen uppträdde världen som om det funnits någon sorts gudomlig rättvisa. För när hästen hade blivit så blöt, borde väl jag som hade utsatt henne för det också drabbas? Jo, och den saken ordnades av en rejäl åskskur som höll i sig ända till transporten kom tjugo minuter senare.

Efter den dagen visste alla i byn vilka vi var, även om några först hade gissat på att det var crossåkaren som hade kört ner i ån.

Hästen då? Jo, hon klarade sig med två kvadratcentimeterstora skrapsår på en kota. Ägaren lät lite chockad när vi berättade, men vi fick ha kvar halvblodet ändå.

Såg just några bloggar av olika hästuppfödare, och läste hur de sliter. Det är något visst med hästar som får folk att lägga ner så otroligt med tid och pengar. Jag vet, jag har själv varit där.

Det började med barn som red, och det visade sig då att det inte var så farligt med hästar. Man blev inte sparkad eller biten så fort man närmade sig! Och de hade stora hästar med på den klubben, så jag började själv rida som 30-åring. Bakgrund i ju-jutsu gjorde att jag kunde intala mig att det inte var farligt att ramla av, och det var det mestadels inte.

Sen blev det ponny till dottern, och därmed var alla spärrar borta. Det blev en gård, för man kunde ju lika gärna betala motsvarande stallhyran i räntor, och då var ju hästen på plats så man slapp resor. Bygga om stallet. Hästtransport, för man måste ju ta sig till träning. Hästkompis måste det ju finnas, så vi tog ett halvgammalt halvblod på foder. Det blir ett helt liv, och det är oftast härligt.

Skulle man räkna krasst, så får man faktiskt väldigt mycket ridning på ridskola för de pengar man lägger ner på att ha egen häst. Och en hel del tid till andra intressen. Men känslan när kommunikationen fungerar med den egna hästen går inte att värdera i kronor och ören.

En häst utan ryttare är fortfarande en häst, men en ryttare utan häst är bara en människa. Och idag är jag bara människa. Men mer om det nån annan gång.

Nyss hemkomna från Uppsala. Mitt skåp på BMC behövde tömmas för sommarstädning, annars hade jag fått låset uppklippt och prylarna omhändertagna. Men nu hade jag drygt en vecka till på mig, visade det sig när jag kom dit.

Vi passade på att gå en sväng med hunden i Stadsskogen, för lite träning i ovan miljö, som andra orsak till att ta bilen. Han är ju mest hemma, och blir så "vaktig" mot alla som kommer förbi vårt ensliga hus. På främmande mark var det helt annat. Gångvägen gick förbi ett hus där en labrador var ute tillsammans med sin husse som tvättade bil. Labben skällde till och sprang fram till Malte, som bara stod blickstilla med koppel på och lät sig nosas av. Biltvättande hussen kom och sa till labben, "Vad gjorde du nu?", och hans hund blev minst en decimeter lägre på en gång. "Han får inte gå utanför gården," sa husse lite ursäktande. Duktiga Malte, vi som har tyckt att han varit kaxig och störig mot andra hanhundar.

Hästarna går och betar utanför köksfönstret, i sommarhagen dit jag släppte dem idag. Ska ut och fylla på vatten, och flytta saltstenen innan jag ger upp för dagen.