Jag var nog rejält svältfödd på skönlitteratur efter två terminers studier. På två dar smällde jag i mig 400 sidor Mandelkärnan av Inger Alfvén.

Hur var den då? Jag visste inte riktigt vad jag väntade mig. Hade kanske hört nån bit av S/Y Glädjen på radio, men inte läst någon hel Alfvén. Mandelkärnan fastnade jag direkt för, med den intelligenta Laura som plötsligt hamnar i Sverige, långt från mamman i Argentina.

Det handlar mycket om relationer. Laura som barn, som tonåring, student, och vuxen upp i 30-årsåldern. Samtal med den döda modern smyger sig in i vardagens konversationer med pappan som hon inte träffar förrän hon är 12. Det handlar också en hel del om könsroller, och Alfvén är bra på att visa hur normerna och mönstren skaver när kvinnan försöker vara självständig.

Lite mindre flyt blev det mot slutet, men jag kan ha överdoserat läsningen. En del överraskande hopknytning av trådar från början.

Glad att jag läste den, i alla fall. Nästa blir Mediatan.

Eller sådär. Åter på gamla jobbet i sommar, så att det finns nåt att leva av.

Avverkade sista tentorna för termin 2 igår.

Egentligen hade jag absolut aldrig tänkt börja blogga. Men det är svårt att hålla sig när man läser DN, "Ett biologiskt faktum att homoäktenskap är fel". Argumenten från Affe och Tobbe kände jag till stora delar igen från en debatt om könsneutrala äktenskap i Hudiksvallstidningen förra månaden, som min dotter deltog i. Där var det en sverigedemokrat och någon sjundedagsadventistpastor som framförde åsikterna mot, men annars var det samma biologism ihopkletad med kristen fundamentalism. Måste dock säga att sverigedemokraten var något skickligare.

Det är lyckligtvis redan floder med bloggare som har reagerat, men den här vinklingen har jag inte sett än: I ena andetaget är genetiken så viktig för Svensson & co att det bara är med känd biologisk far som ett barn har

'inte enbart halva utan hela sitt "jag"'.

Redan i stycket efter är det tydligen lugnt igen med det genetiska, för med äktenskapet i dess nuvarande kan man behålla faderspresumtionen. Dvs att den som är gift med modern automatiskt skrivs som far till hennes barn. Men... Har artikelförfattarna aldrig hört talas om otrohet?

Det här ska jag försöka hitta siffror på, men min magkänsla är att det föds en hel del "inomäktenskapliga" barn där fadern inte är moderns make. Säkert betydligt fler än det görs assisterade befruktningar!

Och för övrigt: hur kan det vara så hotfullt att homosexuella skulle få samma villkor för äktenskap som (oss) heteron? Har jag missat nåt? Finns det bara en viss mängd äktenskapslicenser?

Men ju fler som får gifta sig i kyrkan, desto fler arbetstillfällen blir det väl för prästerna? Det borde väl de som värnar om kyrkan tycka om?