När vi var nyinflyttade i byn, 1992, hade vi en egen ponny, och lånade ett halvblodssto på foder. Hon var 17 år, och hade gått fälttävlan. Det kunde man inte tro när man var ute i terrängen. Kom man till ett aldrig så litet dike, så stelnade hon till och ville helst vända om och springa därifrån. Efter ett par minuters övertalning brukade hon samla mod och ta ett tremeterssprång från stillastående. Mantag obligatoriskt! Oftast var jag ute ensam också, dumt nog, för när man hade draghjälp av en annan häst som gick före var det inga bekymmer.

En gång när jag var ute och red med dottern skulle vi ta vägen över gångbron in mot samhället. Det var en stadig sak, 7-8 m lång, tre telefonstolpar som stomme, och den hade inte ens sviktat när den rätt stadiga ponnyn Maya hade gått där förut. Vi satt av och ledde hästarna över, ponnyn först, och sen jag med halvblodet. Maya klev på som om hon aldrig gjort annat, och de ställde sig och väntade på andra sidan. Det var väl inte så konstigt då, verkade halvblodet tänka, och följde mig utan att tveka. Och det gick ju bra halva sträckan. Då - mitt ute på bron - halkade hästen och lade sig ner! Vad hade hänt? Jo, det hade regnat under förmiddagen och bron, som låg i skugga, var fortfarande fuktig. Hästskorna var inne på sjätte veckan = blanknötta och hala. "Tänkte inte på det..."

Där låg hästen, och försökte resa sig, men varje gång gled frambenen undan på de hala plankorna. Och tydligen var det jobbigt att andas, så jag plockade av sadeln. Javisst! Vojlocken går ju att lägga under hovarna. Men nej. Den gled lika bra den med. Jaha. Vad gör man nu då? Ringer efter mobilkran? Helikopter?

Jag måste ju få hästen därifrån. Men hur? Och nu började hon andas tyngre också. Någon blå tånagel fick det väl vara värt, resonerade jag och försökte hjälpa till med mina egna fötter som stoppklossar. Och faktiskt, hon kom upp halvvägs på högra frambenet, och skulle sätta i det vänstra. Men det halkade åt sidan, utanför brobanan, och resten av hästen följde med. 500 kg häst var räcket definitivt inte byggt för, så hon gjorde ett praktfullt plask ner i ån, två meter under. Hon måste ha ramlat i på rygg, för hon bröt inga ben, trots att det inte var mer än drygt meterdjupt vatten i ån, och rätt stenig botten.

Nu borde det ju ha varit åtminstone femtio procents chans att hästen hade gått upp på rätt sida ån när hon hade kommit på rätt köl igen. Men icke. Hon gick upp på bortre sidan, och inte tänkte jag leda henne tillbaka över den bron igen. Dottern fick rida runt till vägbron och hämta sambon med transport.

Den dagen uppträdde världen som om det funnits någon sorts gudomlig rättvisa. För när hästen hade blivit så blöt, borde väl jag som hade utsatt henne för det också drabbas? Jo, och den saken ordnades av en rejäl åskskur som höll i sig ända till transporten kom tjugo minuter senare.

Efter den dagen visste alla i byn vilka vi var, även om några först hade gissat på att det var crossåkaren som hade kört ner i ån.

Hästen då? Jo, hon klarade sig med två kvadratcentimeterstora skrapsår på en kota. Ägaren lät lite chockad när vi berättade, men vi fick ha kvar halvblodet ändå.