Förut skrev jag om stolthet över nationalitet, och att det egentligen inte finns så stor anledning till det, eftersom det verkligen inte är något man kunnat påverka själv.

En annan variant av samma tanke hörde jag på P1:s Kulturnytt idag. Det var en israelisk koreograf, Ohad Naharin, som mot slutet av intervjun berättade att han alltid försökte hålla sig undan etniska, nationella och religiösa kopplingar. Jag gillade verkligen hans motivering: eftersom kärnan i det som gör oss bättre [som människor] inte hör ihop med nationalitet, religion eller etnicitet.

Ska man vara originell, så ska man inte erkänna det här, men jag gör det: Jag har köpt nya Harry Potter. Var ner en sväng på stan vid lunchtid, och hann igenom första kapitlet över en kopp kaffe. Hurra för flextid!

Lite ålderstecken är det ju att jag inte köade för att få den precis till släppet, men det har jag inte gjort sen 80-talet, när jag satt i kö en halv natt för spexbiljetter i Linköping.