Nu är det för mycket bara!

• Sjuka grisar som säljs som mat
• Stulet kött som säljs till restauranger
• Belgisk blå som ska säljas till restauranger
  

Enda sättet att veta vad man äter är ju i princip med kött från bönder eller jägare man känner.

Och ja. Jag vet att belgisk blå inte är genmanipulerad, utan "bara" framavlad. Men det är en genetisk defekt man har avlat på. Genen för ett protein som heter myostatin är muterad, och följden blir att muskeltillväxten inte slutar när den ska. Det ger svåra födslar, och skulle troligen ge ledskador om djuren levde till naturlig ålder. Men det argumentet lyckas ju uppfödarna blunda för i och med att djuren ska slaktas. Money talks!

Tjänstebil nr 3, vintern 1994-95. Efter nr 2:s frånfälle hade de inga nya likadana bilar på lager. I väntan på det föreslog bilhandlaren en Ford Ranger XLT, pickupversionen av Explorer, begagnad, men de skulle ta tillbaka den för samma pris i framåt våren, om jag köpte ny bil av dem. Det fanns två småsäten bak, så det gick precis att köra hela familjen.

Början på relationen med Forden var inte precis lysande. I Södertälje var den totaldöd när jag skulle starta, eftermiddagen på samma dag som jag hade hämtat den. Startkablar hjälpte inte, så det blev bärgare tillbaka till handlaren i Stockholms södra utkant. Där höll man med om att åtminstone en dag borde även en begagnad bil hålla, och hittade ett brott på huvudkabeln från batteriet.

Forden blev inte långlivad, den heller. I slutet på samma vinter som jag voltade med tjänstebil nr 2, var det dags igen. På väg hem från en ridlektion, med hästen i transport efter, kom vi till en backe en mil hemifrån. Med det tunga släpet efter växlade automatlådan ner, och det räckte för att bakhjulen skulle släppa. Att häva en sladd blir verkligen inte lättare av att ha bortåt ett ton hästtransport, som också sladdar, efter bilen.

Ekipaget gick av vägen på vänster sida, och jag tror att styrningen tog lite, lite grann ute i terrängen, för vi frontade inte med något träd, bara skrapade vänstersidan. Jag och sambon var helt oskadda, men hur hade det gått för hästen? Båda fick gå ut på passagerarsidan, för förardörren gick inte att få upp. Nattsvart var det, men i takt med att ögonen vande sig såg vi först att taket på släpet var borta, och när vi kom runt hade hela vänstra väggen lossnat. Hästen låg bredvid släpet, på vänster sida, med bakdelen i färdriktningen. Det ryckte lite i frambenen, och hon drog sitt sista andetag när vi kom fram. Grimskaftet satt i grimman men var avslitet. Vi tror att hon hade brutit nacken.

Om det är besvärligt att krascha med bil i normala fall, med bärgning och allt, så blir det en extra dimension när man har djur med. Det telefonsamtalet hem till hästens ägare var inte kul. Hon grät, och möjligheten att försöka trösta någon per telefon är milt sagt begränsad.

Hästen måste hämtas också. Nödslaktbilen fanns visserligen ledig, men när det var fråga om häst, så gällde kontant betalning. Obönhörligen. Tydligen var hästägare ett alldeles särskilt opålitligt släkte. Nu gick det att lösa, för av en händelse hade jag ridklubbens bingolottopengar med mig, men det kändes verkligen som salt i såren i den situationen.

Faktiskt kunde den där ha kvällen ha varit värre, ungefär dubbelt så illa. För vi brukade ha med dottern och hennes ponny också, eftersom det var sista ridlektionen, så hon fick rida ett pass efteråt. Men den här gången hade hon ett prov som hon behövde plugga till.