För mig är stolthet en positiv känsla över något man uträttat, eller har lyckats med. Så det känns på ett sätt lite skevt någonstans att man ska vara stolt över sin nationalitet.

    Skämmas ska man förvisso inte, men vad har man egentligen uträttat, som man ska vara stolt över? Blivit född inom några gränser som av historiska skäl, mer eller mindre slumpartade, hamnat där de hamnat. En sak man kan påverka lika lite som sin medfödda hårfärg.

    Samhörighet kan man kanske känna och fira, men det är på ett kulturellt plan, av gemensamma traditioner. Och frågan är om inte Haparanda och Tornio har mer kulturellt gemensamt än Haparanda och Ystad. Att man är född inom ett visst kulturområde och bevarar sina egna traditioner behöver ju inte heller vara något hinder för att ta del av andra kulturer.

    Jag missunnar i och för sig ingen att sjunga nationalsånger eller hissa flaggor, men det är sunt att tänka efter lite vad man egentligen firar. Att nationalitet innebär att man råkat bli född inom en viss, av historiens nycker uppkommen landyta. Och att man av den orsaken inte har mindre anledning att ta ansvar för medmänniskor för att de fötts i andra nationer.

Det finns en högst reell risk (för att inte säga historisk realitet) att nationalismen slår över i "vi mot dom"-tänkande, och att man börjar se influenser utifrån som hot mot den egna nationen.