I mitt tidigare liv var jag datakonsult, och när jag inte pluggar jobbar jag fortfarande (som nu). Nyss såg jag en skylt i köket på nya stället jag är på:

Teori är när du vet något, men det inte fungerar.

Praktik är när något fungerar, men du inte vet varför.

Programmerare kombinerar teori och praktik: inget fungerar, och de vet inte varför.

Det illustrerar min dag idag väldigt väl. Jag löste inte mitt eget, men i alla fall en annans problem. Det får snurra i bakhuvudet över helgen, så kanske det har löst sig sen. Men det får räcka för idag nu.

Får se om sonen, 17 år, kommer hem till helgen. Han har krävt att bli bjuden på whisky för att han hade bra betyg. Jag uttalar mig inte i skrift om hur det blir med den saken. 

När jag jobbade på sjukhus i Gävle var jag på Kommunals årsmöte på folkets hus. Det var underhållning. En grabb från Skutskär, som körde singback till bl a Zarah Leander och gjorde massor av snabba klädbyten.

Namnet: Lars-Åke Wilhelmsson!

Det här bör ha varit 1979 eller 1980. Någon som vet? 

...är namnet på en gitarrist från Kanada. Hon är en övertamigdjävel på elektrisk och akustisk slidegitarr, men har mjukare sidor med. Lyssna t ex på "I will be numb" (mjuk) eller "Take me right back" (blues) på last.fm. Scrolla ner och tryck på "playknapparna" intill låtarna. Att länka direkt till dem går visst inte.

Missa inte!

Idag tog jag en dag ledigt och åkte ner till Stockholm. Provcyklade en hopfällbar Brompton. Det var förvånande liten skillnad mot "vanlig" cykel. Lite kvickare styrning, och aningen skumpigare på den stenlagda Stora Nygatan. Båda skillnaderna antagligen orsakade av de små hjulen. Och skapligt snygg var den. Men jag hade inte riktigt fattat hur kompakt cykeln blir ihopfälld. Och hur enkelt det var att fälla ihop den.

Måtten lär vara 565 x 545 x 250 mm. Men det hade jag föreställt mig som större än den egentligen såg ut: Tänk kartongen som man får en bärbar dator i, plus några centimeter på höjden och tjockleken. Mer är det inte. Kommer inte att vara några som helst problem att få med på buss och tåg. Det finns till och med överdrag som gör att det inte ens ser ut som en cykel, och då kan ingen klaga på att man riskerar att skita ner någon.

Enda nackdelen är priset. Lite beroende på tillägg hamnar slutsumman på 8.000 - 15.000, ännu mer om man ska ha den i titan. Det är en slant, men är alternativet att ha två cyklar på olika ställen, så blir det lätt samma pengar. Två rätt ordinära Skeppshult kostar 11.000 tillsammans.

Jag bestämde mig för en 6-växlad med pakethållare och hoppas på leverans i juli någon gång.

Med en cykel hemma, och en i Uppsala tar jag mig fram och tillbaka till skolan utan bil. Så långt är det någorlunda friskt och normalt. Men sen är jag ju ofta i Gävle och jobbar, och skulle egentligen behöva en cykel där, och varför inte en i Tierp med?

Då börjar det kännas som väl många cyklar. Och helst ska de underhållas så att man inte riskerar livet på dem. Vilket kräver att man har en mindre verktygslåda med sig i ryggsäcken för att justera bromsar och växlar.

Vart lutar nu allt det här resonemanget? Jo, jag ska ner till Gamla Stans Cykel och prova en Brompton. En hopfällbar cykel, som man får med sig på buss och tåg.

Och barnbarn. Jo, det går ihop, när det är så snällt som vårt. Jag vaknade 7.30 och gjorde frukost på sängen till Maggi, och då sov barnbarnet A fortfarande. Hon smög upp och satte på Barnkanalen nån gång under morgonen och fick frukost där medan vi vuxna dåsade. Sen gick vi ut och klippte gräset, eller, jag klippte och A gungade.

Sonen skulle komma från Gävle, men var förkyld efter fredagens festande. Frampå em kom dottern med sambo och fikade rabarberpaj. De hade sovit länge de med, efter en pubkväll på "klubben", RFSL i Gävle. Dock nykter pubkväll, eftersom de jobbade.

Efter fikat gick A ut i hagen och gosade med hästarna. Johanna gick ut efter henne, och efter en stund ropade hon att vi skulle titta. Då satt A på sin häst Gulli för första gången, bara en stund, men den tvååriga welshponnyn var lugn som en filbunke. Ingen dramatik alls, men det verkar som om hästar blir lugna hos oss.

Äntligen hemma. Var iväg till Enköping och Bredsand på säsongens första spelmansstämma. Buss hemifrån vid 8-tiden, framme runt 11, och sen fyra km fotmarsch. Hur varmt det var vill jag inte veta. Blev tvungen att köpa en keps för att inte förgås i solen.

En och annan människa som kände igen mig från förr, och en del nya bekantskaper. En man med rysk domra och två par med barn, fioler och gitarr som kunde en del irländskt. Lagom lite vind för att Low whistlen inte skulle slå back, så det mesta funkade till belåtenhet. Blev inte det minsta trött i fingrarna, så händerna har väl lyckats ställa in sig på att spreta med fingrarna ordentligt. Spelade på scen med det nya gänget: Jösskvarnleken, 1814, Blekingepolskan, Whisky before breakfast, Londonderry Air (solo på Low whistle, USELT, kom bort mig i början och sprack på höga b), och så någon av Nylandspojkarnas som avslutning, orepeterat.

I alla fall slapp jag gå tillbaka, fick skjuts in till Enköping. 

Jag har en hemlighet: jag är en folkmusiknörd. Gick och lärde mig fiol på sena 70-talet, men det instrumentet blev jag väl aldrig mer än högst medelmåttig på. Till all- och buskspel räcker det i alla fall. När vi hamnade i Uppland för sådär 15 år sen började jag gå på spelmansstämmor igen, och övade också lite ihop med ett spelmanslag.

Ändå tyckte jag att det gick lite trögt, tills jag bytte instrument till Tinwhistle, alltså en sexhålsflöjt som bl a används i skotsk och irländsk folkmusik. Inget hindrar att man spelar nordisk folkmusik på dem!

Tinwhistles åminner om blockflöjter, men utan tumhålet och det nedersta lillfingerhålet, och har lite mer hest och väsande ljud. Ska man tänka sig ett svenskt namn så har jag hört flageolett, men jag brukar säga bleckflöjt eller bleckpipa. Priset är en klar fördel, man får tag på helt OK flöjter för under hundralappen. Att det är lite knepigare än blockflöjter med vissa halvtoner kan man enkelt uppväga genom att skaffa olika tonarter. Dessutom är whistles så lätta att ta med och tål mycket mer stryk än en fiol.

D är standardtonarten, men ska man spela med nyckelharpor behöver man dessutom en C-flöjt. Med tiden skaffar man sig oanade mängder whistles. Det finns en rätt så akademiskt humoristisk hemsida om whistles för den som vill veta mer.

I sommar har jag tänkt mig åka på de här stämmorna till att börja med:

Bredsand, Enköping 9/6 eller Hemlingby, Gävle 10/6, kanske någon dag på Hanebostämman 15-17/6 och Folk och dans i Svaben 2/7.