Åska eller något annat? Sen igår har jag en lampa för lite som blinkar på  ADSL-modemet, och inte en dator utanför huset går att nå.

Ska se om någon av sambon och barnen har lyckats felanmäla och gå igenom eventuella tester kundtjänsten beställer. Annars får vi leta fram gamla telefonkablar. Det sitter modem i min bärbara (snart ett år gammal), men jag har aldrig använt det. Undrar om det fungerar...

Många av de bloggare jag läser är lite vacklande när det gäller att skriva de eller dem.

Det kan bli sånt som "Dem skulle bara se!"

Det är, åtminstone i en blogg, rätt OK att skriva dom rakt igenom, tycker jag. Men det tyder ändå på viss ambition att nyansera språket, när skribenten försöker sig på de och dem, och då kan man ju försöka få det rätt när man ändå håller på.

Jag fick ett lika enkelt som bra tips en gång om den saken: Prova att byta ut de mot hon i meningen. Känns det då bättre att säga henne än att säga hon, så använd dem, annars de.

Nu är det för mycket bara!

• Sjuka grisar som säljs som mat
• Stulet kött som säljs till restauranger
• Belgisk blå som ska säljas till restauranger
  

Enda sättet att veta vad man äter är ju i princip med kött från bönder eller jägare man känner.

Och ja. Jag vet att belgisk blå inte är genmanipulerad, utan "bara" framavlad. Men det är en genetisk defekt man har avlat på. Genen för ett protein som heter myostatin är muterad, och följden blir att muskeltillväxten inte slutar när den ska. Det ger svåra födslar, och skulle troligen ge ledskador om djuren levde till naturlig ålder. Men det argumentet lyckas ju uppfödarna blunda för i och med att djuren ska slaktas. Money talks!

Tjänstebil nr 3, vintern 1994-95. Efter nr 2:s frånfälle hade de inga nya likadana bilar på lager. I väntan på det föreslog bilhandlaren en Ford Ranger XLT, pickupversionen av Explorer, begagnad, men de skulle ta tillbaka den för samma pris i framåt våren, om jag köpte ny bil av dem. Det fanns två småsäten bak, så det gick precis att köra hela familjen.

Början på relationen med Forden var inte precis lysande. I Södertälje var den totaldöd när jag skulle starta, eftermiddagen på samma dag som jag hade hämtat den. Startkablar hjälpte inte, så det blev bärgare tillbaka till handlaren i Stockholms södra utkant. Där höll man med om att åtminstone en dag borde även en begagnad bil hålla, och hittade ett brott på huvudkabeln från batteriet.

Forden blev inte långlivad, den heller. I slutet på samma vinter som jag voltade med tjänstebil nr 2, var det dags igen. På väg hem från en ridlektion, med hästen i transport efter, kom vi till en backe en mil hemifrån. Med det tunga släpet efter växlade automatlådan ner, och det räckte för att bakhjulen skulle släppa. Att häva en sladd blir verkligen inte lättare av att ha bortåt ett ton hästtransport, som också sladdar, efter bilen.

Ekipaget gick av vägen på vänster sida, och jag tror att styrningen tog lite, lite grann ute i terrängen, för vi frontade inte med något träd, bara skrapade vänstersidan. Jag och sambon var helt oskadda, men hur hade det gått för hästen? Båda fick gå ut på passagerarsidan, för förardörren gick inte att få upp. Nattsvart var det, men i takt med att ögonen vande sig såg vi först att taket på släpet var borta, och när vi kom runt hade hela vänstra väggen lossnat. Hästen låg bredvid släpet, på vänster sida, med bakdelen i färdriktningen. Det ryckte lite i frambenen, och hon drog sitt sista andetag när vi kom fram. Grimskaftet satt i grimman men var avslitet. Vi tror att hon hade brutit nacken.

Om det är besvärligt att krascha med bil i normala fall, med bärgning och allt, så blir det en extra dimension när man har djur med. Det telefonsamtalet hem till hästens ägare var inte kul. Hon grät, och möjligheten att försöka trösta någon per telefon är milt sagt begränsad.

Hästen måste hämtas också. Nödslaktbilen fanns visserligen ledig, men när det var fråga om häst, så gällde kontant betalning. Obönhörligen. Tydligen var hästägare ett alldeles särskilt opålitligt släkte. Nu gick det att lösa, för av en händelse hade jag ridklubbens bingolottopengar med mig, men det kändes verkligen som salt i såren i den situationen.

Faktiskt kunde den där ha kvällen ha varit värre, ungefär dubbelt så illa. För vi brukade ha med dottern och hennes ponny också, eftersom det var sista ridlektionen, så hon fick rida ett pass efteråt. Men den här gången hade hon ett prov som hon behövde plugga till.

För mig är stolthet en positiv känsla över något man uträttat, eller har lyckats med. Så det känns på ett sätt lite skevt någonstans att man ska vara stolt över sin nationalitet.

    Skämmas ska man förvisso inte, men vad har man egentligen uträttat, som man ska vara stolt över? Blivit född inom några gränser som av historiska skäl, mer eller mindre slumpartade, hamnat där de hamnat. En sak man kan påverka lika lite som sin medfödda hårfärg.

    Samhörighet kan man kanske känna och fira, men det är på ett kulturellt plan, av gemensamma traditioner. Och frågan är om inte Haparanda och Tornio har mer kulturellt gemensamt än Haparanda och Ystad. Att man är född inom ett visst kulturområde och bevarar sina egna traditioner behöver ju inte heller vara något hinder för att ta del av andra kulturer.

    Jag missunnar i och för sig ingen att sjunga nationalsånger eller hissa flaggor, men det är sunt att tänka efter lite vad man egentligen firar. Att nationalitet innebär att man råkat bli född inom en viss, av historiens nycker uppkommen landyta. Och att man av den orsaken inte har mindre anledning att ta ansvar för medmänniskor för att de fötts i andra nationer.

Det finns en högst reell risk (för att inte säga historisk realitet) att nationalismen slår över i "vi mot dom"-tänkande, och att man börjar se influenser utifrån som hot mot den egna nationen.

Snart är det biopremiär på Harry Potter och Fenixorden. Vi stod och väntade vid en busskur med bioaffisch, när dottern gjorde den klockrena iakttagelsen:

"Harry, Ron och Hermione - det är ju som Bamse, Lille Skutt och Skalman. En som är modig och stark, en som är lite smårädd och rolig, och en som vet allt."

Och både Harry Potter och Bamse har kritiserats för att fördärva barn. Av Bamse skulle barnen bli kommunister, och av Harry Potter skulle de bli satanister. Jag är inte orolig...

Tjänstebil nr 2, 1994, blev inte långvarig. Med Toyotan hade jag kört massor av tjänstemil och hade överskott på bilkontot, så jag passade på att prova något större. En Chevrolet Blazer S10 "lilla modellen", automat och 4,3 L V6. I förhållande till motorstorleken var den inte så hemskt törstig, det gick att komma under en liter/mil. Men motorstorleken var ju verkligen inte försumbar. Så här efteråt undrar jag vad jag tänkte med för kroppsdel på den tiden, när jag valde bil.

När bilen skulle levereras ringde de från handlaren och berättade att just den bilen jag hade beställt inte fanns. Istället kanske jag kunde tänka mig en med metalliclack och läderklädsel? Utan extra kostnad. Ja, det var i princip all tur jag hade med den bilen.

Ett halvår senare var det början på november och tre grader varmt på morgonen. Hemma hos oss, alltså. Inte på vägen, på ett ställe fem km hemifrån. En svag böj och en litet gupp avslöjade att det var riktigt, riktigt halt där. Ett par sekunder och en massa sladdar senare åkte jag av vägen med bredsidan före. Medan bilen rullade och studsade tänkte jag bara, "Det här blir dyrt!"

I ett dike, på taket tog studsandet slut. Tändningen borde man slå av, hade jag hört - men vilket håll vrider man nyckeln åt när bilen är uppochned? Det där med att komma ur bältet var enklare, fötterna ner i taket, och så knäpper man upp. Dörrarna gick inte att öppna, men bakrutan var krossad, så det blev till att krypa.

När jag kom ut hade en Televerksbil stannat (eller hette det Telia då?), och vi diskuterade en stund om man skulle ringa 112 eller 90000. Ett plåster på en knoge fick jag, och sedan kom räddningstjänsten och ambulansen. På med halskrage och in till sjukan i Tierp. Inget brutet, och inget utslag på alkometer, så det var bara att åka hem. Lite öm i högra axeln var jag, vilket gav mig 1200 från försäkringen.

Jippii! Eller nåt.

Ska ta Upptåget från Gävle till Tierp i kväll. Och nu har tågen börjat stanna i Mehedeby för första gången på en massa år. Grattis till Mehedeborna. Hoppas det innebär att UL börjar köra med fler vagnar i vissa tåg också, för det är smockfullt norrut från Uppsala vid 16-tiden. Så pass att man ofta räknar bort det och tar 17-tåget istället. Men man borde ju vara där och visa att efterfrågan finns!