Det dör cirka 100 000 människor om året i Sverige, och 75 000 av dem på vårdsinrättningar. Med någonstans kring 25 000 läkare så blir det i snitt sådär tre om året man får räkna med att hantera med intygsskrivande, dödsbud och allt.

Vi gjorde ett besök på bårhuset idag, som första kontakt med slutstationen. Det verkade väldigt lugnt och värdigt. Bland annat tänder de ett ljus till varje obduktion.

Alla döda förs till bårhus, oavsett om de ska obduceras eller inte, och det är där de sveps och läggs i kistor innan de hämtas. I Uppsala har de sen ett annat ställe där  döda i kistor ligger i väntan på begravning.

Sen är man absolut inte tvungen att blanda in begravningsbyrå. Det är inte ovanligt, särskilt med barn, att anhöriga själva sköter svepning/påklädning och kistläggning. De anhöriga "äger" så att säga liket och bestämmer själva. Det är t ex helt OK att hämta kistan i vanliga 740:an, även om man kanske ska tänka på allmänheten och täcka för fönstren. Eller hämta i hästtransporten.

Det var skönt att få det där avmystifierat. Jag har själv sett en obduktion förut, men inte fått beskrivet hur hanteringen i övrigt går till.