När det gäller miljöpolitik med mera brukar borgerliga politiker vara tvärsäkra på att regleringar inte fungerar, medan ekonomiska styrmedel gör susen. Och har till exempel infört utsläppsrätter, där man köper sig tillstånd att släppa ut koldioxid eller svavel. Då ska ju marknadsmekanismerna leda till att utsläppen minskar, eftersom det är lönsamheten som styr hur företagen agerar.

Sen brukar jag (men det är ju bara jag) undra hur det där med utsläppsrätterna egentligen var tänkt. Om man inte stoppar utsläppen, utan bara inför avgifter på dem, har då naturen någon sorts bankkonto där den kan ta ut de pengarna för att köpa sig skydd mot försurat regn eller klimatförändringar? Eftersom man sätter en prislapp på våra barns miljö, så måste det väl innebära att den är till salu, om priset är rätt?

Som det ser ut nu behöver ju kraftbolagen inte alls minska sina utsläpp, utan bara höja priserna för konsumenterna, motiverat med stigande pris på utsläppsrätter. Och renare energikällor som vatten och vind har ju samma ägare som de skitiga kolkraftverken, och prishöjningarna gör bara ägarna rikare och rikare, så de kan köpa ännu fler utsläppsrätter. Betalda av oss konsumenter och väljare.

Men när tror inte alliansen på marknaden? Jo, inom sjukvården! Uppsala läns landsting ska nu lägga ut sjukvårdsrådgivningen på entreprenad. Snacka om guldläge för det bolag som tar hem det uppdraget. "Får se nu, vart ska vi skicka den här patienten?"

Kan det möjligen, möjligen tänkas att svaret blir "Till vår egen klinik"? I alla fall när det handlar om diagnoser som det betalas bra för, och där vårdtiden är kort eller åtminstone inte svårbedömd.  Medan missbrukare, gamla och vårdkrävande får gå till landstingets vårdinrättningar. Givetvis kommer rådgivningsbolaget inte att sitta och gotta sig över att man plockar russinen ur kakan, utan de har säkert ädla motiveringar för alla sina val. "Vi vet att vi har bättre kompetens för de här diagnoserna", "Vi har kortare vårdtider", "Färre infektioner hos oss". Att skapa rationella förklaringar är människan väldigt bra på. Förutom det att privata vårdgivare naturligt nog riktar in sin kompetens mot just de områden där förtjänstmöjligheterna är bäst. Och sen kommer nästa borgerliga politiker och pekar på hur mycket bättre kostnadseffektivitet privat driven vård har. Tacka tusan för det, när den slipper de kostsamma delarna.

Kärnfrågan: Varför skulle ett vinstdrivande företag inte agera efter ekonomiskt egenintresse när det gäller sjukvårdsrådgivning? Drivkraften finns där, och hur ska företaget över huvud taget kunna låta bli att göra det som ger ägarna bästa möjliga utdelning på insatt kapital?  Här tror beslutsfattarna att marknadskrafterna på något outgrundligt sätt ska upphöra att gälla genom att de föreskriver neutralitet hos rådgivningen (om de nu föreskriver det).

Hur det går med min tenta i torsdags är lite osäkrare än vanligt. De sista dagarnas finputsning fick vara, eftersom min sambo behövde en hel del support. Försäkringskassan skickade nämligen ett brev, där de flaggade för att den livränta hon har, sedan en arbetsskada med psykiska besvär som följd, ska omprövas, och förslaget är att den dras in.

En försäkringsläkare hade läst journaler och läkarutlåtanden, och plockat ut några passager som han menade visade att hennes nuvarande besvär beror på senare händelser, och inte arbetsskadan med åtföljande posttraumatisk stress.

Vilken bakgrund hade läkaren då? Jo, överläkare i psykiatri, vd i eget konsultbolag, så det var inte som de fall man ibland läser om där en gynekolog ska bedöma en ryggskada. Men jag undrar om inte det hade varit bättre, när jag hittade följande uttalande av denne läkare:

Många av landstingspsykiatrins patienter tillhör en överkonsumerande underklass med inlärd hjälplöshet. De tar mycket tid - i bästa fall rör det sig om "psykiatriserade relationsproblem". Symtomen är diffusa; behandlingsmotivationen är låg. Patientens motto är "...mindre bra med förändring för mig". Att behandla dessa dåligt motiverade socialpsykiatriska fall sker på bekostnad av "äkta" depressionspatienter som ofta inte kommer i kontakt med psykvården pga köer, rigid organisation osv.

Kanske därför är compliance dålig. Vi behandlar fel patientgrupp. "Depression" har blivit mer och mer en politiserad diagnos. Opportunister ("snällister") ställer diagnosen i stället för naturvetare (läkare).

Det stod i ett diskussionsforum för primärvårdsläkare. Hur kan man hoppas på en objektiv bedömning av en som presterat något så fördomsfullt om psykiatripatienter? Eller är det just därför försäkringskassan valt just honom?

Jag kan inte komma ifrån att han ser min sambo som enbart representant för "en överkonsumerande underklass med inlärd hjälplöshet", sjukskriven av "snällister" till läkare (företrädesvis kvinnliga också).

...och kanske något äldre gör mig bara så matt ibland. Ett exemplar jag hörde i somras: "Det här att man ska skjutsa ungarna överallt, det är nåt dom har kommit på nuförtiden. När vi var i den åldern, då var det cykel som gällde om man skulle till något - i alla väder."

Fem minuter senare kan samme man skriva på en namninsamling om att landet absolut går under om inte bensinskatten avskaffas. 

Cykeln var tydligen bara bra för barnen.

Negerboll. Ett litet bakverk vars namn kan väcka stora debatter. Det är inte den avgörande skiljelinjen mellan gott och ont här i världen. Men inte helt betydelselöst heller. 

Själv väljer jag att inte säga negerboll, utan t ex kakaoboll. Ju mindre ett ord som uppfattas som nedsättande används, desto bättre. Det tycker jag egentligen räcker som motivering. Men lite bakgrund till hur jag tänker:

Namnet sattes på grund av den brunsvarta färgen. Det tillkom i en möjligen lika oskyldig som okunnig tid, när man trodde att alla i Afrika gick runt i höftskynke och hette Hoa-Hoa. För det gjorde alla de afrikaner som fanns i våra skolsångböcker, och var äkta hottentotter. Och de var ju inte som vi, lustiga och listiga, men lite bakom, och i varje fall så annorlunda än vi att de inte kunde räknas på samma sätt. Om man ska sammanfatta den bild som gavs barnen ända långt in på sextiotalet.

Okej, det var nog inte några ondskefullt medvetna rasistiska motiv till att det fick heta negerboll till att börja med. Men definitivt inte heller någon  upplyst jämställdhetstanke.

Trots sitt namn har ju den lilla bollen inte någon naturlig koppling till afrikaner eller färgade i allmänhet. Det beskriver som jag kan se bara färgen. Jo, kakao odlas förvisso i Afrika också, men det är för den skull ingen som har tyckt att andra kakaoprodukter behöver något förtydligande av det afrikanska: Negerchoklad, någon? Nej.

Logiskt är det egentligen lika nödvändigt att bruna kakaobollar skulle heta negerbollar som att ostkrokar skulle kallas kineskrokar. Det vill säga inte alls, och vi tycker inte att vi behöver säga kineskrokar. Och därtill kommer att "neger" har så många negativa kopplingar till slaveri och rasistisk över- och undermänniskoideologi, men som inte "kines" har. Och ändå är det just negerboll vi använder.

Irritation över att man inte "får" säga negerboll är oftast, hoppas jag, något helt annat än rasism. En reaktion mot fingrande på traditioner? En symbolisk, men för överheten ofarlig upprorshandling?

Vi har klarat att sluta säga sinnesslö, idiotanstalt, skurgumma. Så varför hålla kvar vid negerboll?

Jo, den där insändaren mot könsneutral äktenskapslag, som jag hade fastnat på i förrförra inlägget: En enkel sökning på den som undertecknat den ger att en kvinna med samma namn står som "förbönsansvarig" på organisationen Kristna Bönder, och är bosatt inte långt från tidningens utgivningsort. Inget juridiskt hållbart bevis, men åsikterna verkar åtminstone passa väl in. Kristna Bönder är en förening för just vad det låter som, med följande bekännelse (ur värvningsbroschyren):

Vi tror på:
Fadern,Sonen och den Helige Ande som EN treenig Gud.

Jesu Kristi fulla försoningsverk till hela människan.

Att hela Bibeln är Guds Ord given till vägledning, förmaning och tröst.

För att bli medlem i Kristna Bönder måste man kryssa för att man tagit del av och godtar målsättning och ovanstående bekännelse. Och då blir kanske ståndpunkterna i insändaren lite mindre förvånande.

Om man har skrivit under programförklaringen "hela Bibeln är Guds Ord" är det väl, milt uttryckt, lite problematiskt att i en insändare utge sig för att tala för någon större del av svenska folket. Det är väl svårt nog redan att påstå att man talar för de flesta kristna samtidigt som man är bokstavstroende?

Ärligt talat vet jag inte om det är värre att en människa själv har tänkt sig fram till att vara mot likabehandling, eller att ha nått den ståndpunkten genom att följa ett färdigt tankerecept. Lutar nog mer åt att den sistnämnda modellen är värre - att inte tänka själv. Då har man religionen som brandvägg i hjärnan - hindrar att "skadliga" tankar utifrån tar sig in i systemet.

PS: För undvikande av missförstånd menar jag inte att det skulle vara förbehållet kristna, eller religiösa i allmänhet, att komma fram till intoleranta åsikter. Som jag väljer att läsa min bibel är kärlek viktigare än förbud.

Då var det dags igen för en diskrimineringsförespråkare i form av bekymrad insändarskribent i Arbetarbladet. Ämnet är samma som Fälldin med flera skrev om i DN för några veckor sedan. Alltså att äktenskap måste vara förbehållet man och kvinna med avsikt att skaffa barn, annars kommer samhället att rasa samman.

Det verkar vara fyra huvudlinjer som insändaren drar upp som argument mot könsneutrala äktenskap:

• Det traditionella hotas
• Lobbygrupper talar inte för alla HBT-personer
• Frankrike sade nej
• Biologin
  

Den här insändaren vill koppla ihop "vissa kretsar" som "inte så länge sedan" tyckte att äktenskap och kärnfamilj var fula ord, med dem som idag vill se en könsneutral äktenskapsbalk. Det är billigt. Att man nu vill öppna formen äktenskap för fler slags par än enbart man+kvinna gör det ju inte på något sätt svårare för någon att bilda hur traditionella mamma-pappa-barnfamiljer som helst. Inom parentes kan jag dock hålla med "vissa kretsar" att äktenskap och kärnfamilj kan vara kvävande - om de är de enda alternativen som finns. Frågan nu gäller dock inte alls avskaffande av något traditionellt.

Möjligen kan man se det nya som ett hot, om det idag finns stora grupper av dem som gifter sig man med kvinna, som gör det bara av den anledningen att lagen inte tillåter äktenskap mellan två män eller mellan två kvinnor? Förhöll det sig på det viset, så kanske att traditionella äktenskap skulle minska om man öppnade för könsneutrala äktenskap. Men några sådana tendenser vet jag ingen som har sett i någon verklighet nära dig eller mig.

Sen kommer skribenten till det vanliga "tysta majoriteten"-argumentet, alltså att det är "högljudda minoriteter" som vill ändra lagen, och att RFSL inte alls talar för alla HBT-personer - det finns nämligen många av dessa som inte är för könsneutrala äktenskap. Ja - alldeles säkert, lika väl som det finns RFSL-medlemmar som aldrig skulle komma på tanken att gifta sig även om lagen ändrades. Det fanns på samma sätt åtskilliga kvinnor, under början av 1900-talet, som var emot allmän rösträtt, och rösträttsrörelsen talade givetvis inte för dem. Det ändrar på inget sätt att det var en riktig och viktig princip, om likabehandling, som segrade då. I rösträttsfrågan var det faktiskt så att männen kunde sägas förlora en del makt av att kvinnor också fick rösta. Men någon parallell till det förhållandet i äktenskapsfrågan finns inte. 

Frankrike avvisade ett förslag om könsneutralt äktenskap, och det tolkar jag som att författaren menar att Frankrike är ett föredöme för Sverige. Är det till exempel lika positivt att Frankrike tillåter barnaga? Eller att man i Frankrike förmodligen aldrig skulle komma på tanken att hålla en skolavslutning i en kyrka, med deras sekulariserade skola? Jag gissar att insändarskribenten och jag kan hitta olika sidor av det franska samhället att heja på eller förfasas över. Eller i vilket annat land som helst.

Biologiargumentet haltar så att jag inte kan låta bli att hugga på det. Här är det formulerat som en liknelse av familjen som samhällets "urcell". Den som har minsta hum om biologi vet att enbart de lägsta organismerna består av en enda sorts celler. Alla högre livsformer har celler med olika utseende och funktion.

Till slut en rolig amerikan: "All marriage is same sex marriage, because once you're married, it's the same sex every night." ~ Bill Maher

Flyktingproblem är inte omöjliga att lösa. Det man ofta tror är att det skulle röra sig om oöverstigliga kostnader.

Någon räknade år 2000 ut att om alla flyktingar i hela världen, då drygt 10 miljoner, skulle tas emot enbart i EU-länderna skulle det inte kosta mer än vad som motsvarade en skattehöjning på cirka en ynka procent. Och då med det fullständigt orimliga antagandet att inte en enda av dem jobbade en enda dag, alltså livslångt bidrag. En procent. Större är inte problemet. Och hur många regeringar säger inte att det finns utrymme att sänka skatten? Vill vi, så har vi råd.

En sak till är ju att Europa kommer att ha brist på arbetskraft i framtiden.

Med en cykel hemma, och en i Uppsala tar jag mig fram och tillbaka till skolan utan bil. Så långt är det någorlunda friskt och normalt. Men sen är jag ju ofta i Gävle och jobbar, och skulle egentligen behöva en cykel där, och varför inte en i Tierp med?

Då börjar det kännas som väl många cyklar. Och helst ska de underhållas så att man inte riskerar livet på dem. Vilket kräver att man har en mindre verktygslåda med sig i ryggsäcken för att justera bromsar och växlar.

Vart lutar nu allt det här resonemanget? Jo, jag ska ner till Gamla Stans Cykel och prova en Brompton. En hopfällbar cykel, som man får med sig på buss och tåg.