I Gävle fick kommunens egna entreprenörer, Markbyggarna, göra om sitt anbud på tömning av papperskorgar. Anledningen var att anbudet var för billigt.

Markbyggarnas anbud blev billigare eftersom de räknade på den faktiska situationen, att de ändå är i parkerna och inte behöver köra extra rundor för att tömma papperskorgarna. Tar man in en entreprenör till som enbart tömmer papperskorgar blir det naturligtvis dyrare, eftersom de måste ha egna fordon.

Både ekonomiskt och ur miljösynpunkt är det en lysande idé att göra två saker på samma körning. Men så kan visst inte ekonomer tänka? Den här idén att stycka upp arbetsuppgifter känns som en dålig kopia av sextio-sjuttiotalens tidsstudie- och rationaliseringshysteri, fast den här uppstyckningen ger inga ekonomiska förbättringar. Även de som är privatiseringsfrälsta måste ju kunna se att samordningsfördelar hackas sönder med såna här mikroanbud.

Nu får gävleborna betala mer för samma jobb och får på köpet mer koldioxidutsläpp. Motivet? Ordföranden i tekniska nämnden tyckte sig ha hört för mycket om Gävles dåliga företagsklimat. Nu blir det sämre allmänklimat istället.

För snart en månad sen var jag på Uppsala Social Forum, och hörde på bl a Maria-Pia Boëthius. Hennes föredrag handlade om medier och makt, marknadens oförmåga att berätta historien om våra liv, och den förkrossande övervikten av borgerligt ägda media, 90 %.

Det jag undrade över då är varför så många högerdebattörer trots denna enorma ägarövervikt fortsätter sina klagovisor om journalistkårens vänstervridning. Som ett exempel ur högen kan jag ta Dick Erixons indignation över att Göran Persson inte har utsatts för större drev än han har efter arbetsmiljöbristerna på herrgården, eller över att TV4 fortfarande ställer Carl Bildt frågor om hans styrelseengagemang.

De mindre rabiata borgerliga strategerna inser nog att marknadskrafterna ändå, med sina annonspengar, kommer att gynna just de tidningar som inte ifrågasätter den kapitalistiska synen på världen.