2005 började med att jag inte kunde rida på ett tag efter kraschen. Min dotter tävlade under tiden hästen några gånger i div III-laget.  Men framåt april, när jag var OK igen, blev han knackig. Vi behandlade kotlederna fram både i april och maj, men ingen större förändring. Vid kontrollen efter andra behandlingen fick han en tredje med både kortison och "tuppkam", och skulle få gå till i slutet av sommaren.

Vi hade återbesök en måndag, när det mer eller mindre skulle avgöras om frambenen skulle hålla för fortsatt ridning. Men fredagen innan var hästen blockhalt (ville inte stödja alls) på en bakhov. Vi fick komma in akut, och de verkade upp sulan. Det kom lite blodblandad gegga, och då brukar det bli bra direkt. Hoven skulle ha gipsbandage och läggas om varje dag. Vi skulle komma på vår måndagstid i alla fall. Det hade då inte blivit särskilt mycket bättre med bakhoven, och ny uppverkning fick ut lite mer gegga. Fortsatt omläggning med gips och nytt besök efter några dagar.  På tredje klinikbesöket för hovbölden togs det en röntgenplåt. Och då var det inte bara hovböld, utan hovbensfraktur, och en benbit var på väg ut genom sulan.

Det skulle möjligen gå att läka, men det var osäkert, och krävde flera månaders absolut boxvila. Dessutom var kotlederna i fram ganska säkert dåliga de med, eftersom två behandlingar inte hade hjälpt. "Men då kanske man ska tänka på att ta bort honom?" undrade vi, och veterinären tyckte också att det var bästa lösningen.

Efter det kändes det inte som om vi ville ha mer häst på ett tag, och "ett tag" blev längre och längre. Så idag kan jag nog säga att det var då jag slutade rida.