2004 verkade det riktigt bra på ridfronten. Vi hade fått köpa en okomplicerad och duktig hopphäst till rimligt pris. OK, han hade väl inte riktigt kapacitet för 1,50-hoppning, men det var långt ifrån vår målsättning. Hoppa lätta klasser och ha kul var mer vad vi siktade på, och det räckte han ju mer än väl till för.

Jag var med på hoppträningar, och åkte ut på tävlingar några gånger under hösten, mestadels med felfria rundor i 1,00 - 1,10. Hästen hade vi på ridklubben med ridhus och ridbanor, riktigt bra förutsättningar. Siktade på laghoppning i div III under våren.

Över jul och nyåret 2005 trappade vi ner lite. När det var dags att börja träningarna igen var det travhoppning första passet. Den övning som hästen gillade minst. Det är ju mycket jobbigare för hästen att hoppa när den inte har fart. Ett par gånger gick det bra, men sen flög f-n i hästen och den klippte hindret inklusive travbommarna framför i ett jättesprång. Behöver jag säga att jag inte riktigt var med på det? Jag hamnade fram på halsen och hängde kvar några galoppsprång innan jag åkte av. Hann väl inte riktigt rulla ihop mig, utan smällde ryggen i backen. Skyddsvästen satt på plats, men när jag reste mig kände jag att något gick sönder på två ställen i ländryggen.

Muskelfästen, tänkte jag, men åkte in till jourmottagningen i Tierp. Blod i urinen gjorde att de skickade mig vidare till akuten i Uppsala. (Remissen hade rubriken "Hästoffer.") Jag körde bil dit, men när jag kom in undrade de något upprört varför jag inte låg fastspänd på ryggbräda. Datortomografi visade hela njurar, men två brutna sidoutskott på ländkotorna L1 och L3. De skulle läka ihop på några veckor utan något ingrepp, men jag var som en mindre pigg nittioåring när det gällde att ta sig in och ur bilar.

Dottern fick rida under vårvintern. Sen, när jag blev hel igen, gick hästen sönder. Mer om det i del 2.