I år ska jag äntligen ta ledigt och ta mig till Bingsjöstämman 4 juli. Det är bara till att gräva fram tältet. Nyckelharpsligan åker i vanlig ordning, och har plats i bil, berättade de på midsommarafton.

En trevlig tänkbar variant kunde ha varit att ta cykel med på tåg till Falun och så trampa 5-6 mil till Bingsjö, men inga cyklar på Tågkompaniets Reginatåg, inte! Och någon Brompton hinner jag inte få hem till dess. Möjligen kan man ta vanliga cykeln på buss, men vågar man chansa? "I mån av plats..."

Snart dags för midsommarfirandet i byn. Dottern med sambo och dotterdotter är här. Sonen skippar det dock i år, och det kanske känns lite för mossigt/traditionellt för en sjuttonåring. För här är det traditionellt. Det bärs stång och körs vagn med barn och dansas och leks enligt konstens alla regler.

Men förutom allt det "vanliga" spelas det dockteater. Vi har faktiskt en professionell dockteaterartist i byn, och hon brukar sätta ihop en föreställning med barnen till midsommar.

Mitt bidrag till firandet brukar vara att jag är med och spelar. Men vilket instrument? Visst är fiol lite mer midsommar än tinwhistle? Lutar åt fiolen just nu. I alla fall medan vi går med stången. Sambon säger att jag inte hörs med fiol, bland de andra fiolerna, munspelen och nyckelharporna. Om nu det ska vara någon nackdel?

Det blev en titt på nyckelharpsstämman i Österbybruk, även om det satt långt inne. Först var ju sonen här, så lördagskvällen satt jag hemma och umgicks. Söndagen hade jag också räknat bort, för han skulle enligt planerna skjutsas tillbaka till Gävle vid middagstid. Men nu blev han kvar lite längre, för han skulle lära sambon (min) att använda musikprogrammet FL-studio.

Kunde jag bara ta mig till Österbybruk, så skulle det faktiskt gå att klämma in lite spel i helgen. Och det är inte stort mer än fyra mil, så cykel var ett fullt tänkbart färdmedel. Haken var nu bara att mountainbiken stod i Uppsala, och "svarta hingsten" hade lite för kass växel för längre sträckor. Men på logen stod min gamla landsvägsracer. Efter lite olja på kedjan och luft i däcken kändes det som att jag kunde använda den utan överhängande livsfara.

Plus med cykelturen: Ny asfalt på vägen, cykeln funkade, konditionen räckte bra.

Minus med cykelturen: Började regna innan jag kommit halvvägs, bakdäcket visade sig vara slut och sprack nästan - men bara nästan.

I Österbybruk höll regnet i sig, så för första gången på 33 år hölls allspelet inomhus. Trångt! Men tinwhistle är ett instrument som inte tar så mycket plats. Efter allspelet sprang jag ihop med några bekanta från mitt gamla spelmanslag, och vi satte oss och spelade tills det började tunna ur med folk vid 16-tiden.

Sambon kom och hämtade cykeln och mig med bil, och jag skjutsade hem sonen på kvällen.

När jag jobbade på sjukhus i Gävle var jag på Kommunals årsmöte på folkets hus. Det var underhållning. En grabb från Skutskär, som körde singback till bl a Zarah Leander och gjorde massor av snabba klädbyten.

Namnet: Lars-Åke Wilhelmsson!

Det här bör ha varit 1979 eller 1980. Någon som vet? 

...är namnet på en gitarrist från Kanada. Hon är en övertamigdjävel på elektrisk och akustisk slidegitarr, men har mjukare sidor med. Lyssna t ex på "I will be numb" (mjuk) eller "Take me right back" (blues) på last.fm. Scrolla ner och tryck på "playknapparna" intill låtarna. Att länka direkt till dem går visst inte.

Missa inte!

Äntligen hemma. Var iväg till Enköping och Bredsand på säsongens första spelmansstämma. Buss hemifrån vid 8-tiden, framme runt 11, och sen fyra km fotmarsch. Hur varmt det var vill jag inte veta. Blev tvungen att köpa en keps för att inte förgås i solen.

En och annan människa som kände igen mig från förr, och en del nya bekantskaper. En man med rysk domra och två par med barn, fioler och gitarr som kunde en del irländskt. Lagom lite vind för att Low whistlen inte skulle slå back, så det mesta funkade till belåtenhet. Blev inte det minsta trött i fingrarna, så händerna har väl lyckats ställa in sig på att spreta med fingrarna ordentligt. Spelade på scen med det nya gänget: Jösskvarnleken, 1814, Blekingepolskan, Whisky before breakfast, Londonderry Air (solo på Low whistle, USELT, kom bort mig i början och sprack på höga b), och så någon av Nylandspojkarnas som avslutning, orepeterat.

I alla fall slapp jag gå tillbaka, fick skjuts in till Enköping. 

Jag har en hemlighet: jag är en folkmusiknörd. Gick och lärde mig fiol på sena 70-talet, men det instrumentet blev jag väl aldrig mer än högst medelmåttig på. Till all- och buskspel räcker det i alla fall. När vi hamnade i Uppland för sådär 15 år sen började jag gå på spelmansstämmor igen, och övade också lite ihop med ett spelmanslag.

Ändå tyckte jag att det gick lite trögt, tills jag bytte instrument till Tinwhistle, alltså en sexhålsflöjt som bl a används i skotsk och irländsk folkmusik. Inget hindrar att man spelar nordisk folkmusik på dem!

Tinwhistles åminner om blockflöjter, men utan tumhålet och det nedersta lillfingerhålet, och har lite mer hest och väsande ljud. Ska man tänka sig ett svenskt namn så har jag hört flageolett, men jag brukar säga bleckflöjt eller bleckpipa. Priset är en klar fördel, man får tag på helt OK flöjter för under hundralappen. Att det är lite knepigare än blockflöjter med vissa halvtoner kan man enkelt uppväga genom att skaffa olika tonarter. Dessutom är whistles så lätta att ta med och tål mycket mer stryk än en fiol.

D är standardtonarten, men ska man spela med nyckelharpor behöver man dessutom en C-flöjt. Med tiden skaffar man sig oanade mängder whistles. Det finns en rätt så akademiskt humoristisk hemsida om whistles för den som vill veta mer.

I sommar har jag tänkt mig åka på de här stämmorna till att börja med:

Bredsand, Enköping 9/6 eller Hemlingby, Gävle 10/6, kanske någon dag på Hanebostämman 15-17/6 och Folk och dans i Svaben 2/7.