Ska sätta mig och skriva några sanningar efter att ha blivit taggad av Avataria. Men det dröjer lite än. Ha överseende.

Å ena sidan är det inget att be om ursäkt för; det bara jag som bestämmer på min blogg. Å den andra så finns det ju en icke föraktlig social komponent i bloggvärlden med! Brydde man sig inte ett skvatt om vad de andra tyckte, så blev det ganska ensamt?

Så hette en jättebra föreläsning i förrgår. Gerd Röndahl, leg sjuksköterska och fil dr i vårdvetenskap berättade om sina studier om homosexuell personal och patienter i vården.

Alla hemska saker man sett på film, som att en partner inte får vara med vid dödsbädden för att familjen inte accepterar det, eller att personalen inte pratar med den lesbiska patienten - de händer på riktigt, i Sverige, idag. Och så alla frågorna om vem som är "mannen" eller "kvinnan" i förhållandet, ja till och med i sängen. Vem skulle anse att det är OK att avkräva sin granne svar på intima frågor bara för att man vet att hon är gift med en man?

Från början hade Gerd hypotesen att det handlade om homofobi, men dels är det ett oerhört laddat ord (ingen medger att de har fobi), dels täcker det inte in alla mer "vardagligt" kränkande situationer, t ex blanketter där gynpatienter förutsätts antingen ha en man eller vara ensamstånde.

En bättre förklaring är heteronormativitet. Tänkesättet att heterosexualiteten inte bara är det vanligaste, utan också är en norm, något som ska uppfyllas, där den som inte passar in, eller inte är som jag är, per definition blir onormal.

Heteronormativiteten drabbar inte bara dem som hamnar utanför, den utan även dem som inkluderas, som ett filter man ser verkligheten genom. Låter man sig inte begränsas av normen, så kan man få reda på så mycket mer, inte bara när det gäller hbt-patienter. Frågar man "Har du fru och barn?" så får man kanske bara ja eller nej. Ställer man istället frågan "Hur ser din familjesituation ut?" så kan man få veta att patienten har fru och två barn, men också bor med fruns syster och hennes barn.

Om det är klent med hbt-kompetensen i Sverige, så är den ändå ofattbart mycket högre än t ex i Ryssland. Olle Waller (på en annan föreläsning) hade varit på sexologkongress i öst, där en deltagande läkare hade ställt sig upp och sagt att alla vet ju att homosexualitet orsakas av för mycket onani. Konferensledningen hade förstås bemött det, men att sådana föreställningar finns bland läkarkåren... Det är nog inte någon tröst att det är värre ställt på andra håll, när man tänker närmare efter.

De  som hade ordnat föreläsningen med Gerd var hbtuss, Hbt-föreningen Uppsala sjuksköterskestudenter (som alla som läser sjuksköterskeprogrammet är med i). Det blir fler föreläsningar, en med Lukas Romson om bemötande av transpersoner, och en med sjuksköterskan Sofia Daniels om normer i vården, och särskilt heteronormen.

På sjuksköterskeprogrammet i Uppsala har de numer fått in hbt-moment i undervisningen, genom att en försöksverksamhet har permanentats.  Det borde ta mig tusan gå att plocka in i läkarprogrammet med!

Men det är en tröskel att komma över. Först tänker man att "jag har väl inga fördomar", och det är ett bekvämt stadium. Så bekvämt att man senare kan välja att fortsätta blunda när man möter hbt-patienter.

Idag regn, ser jag genom bussfönstret. Den ljuvliga gårdagen får läggas till listan över saker man fått säga nej till, som följd av ja till pluggande. Å andra sidan hann jag faktiskt med ryggens muskler, så det var möjligen, möjligen värt det offret.

Jag håller med dottern om att man måste släppa allt och dricka öl ibland. Men inte blev det nåt sånt i helgen, inte.

Det blev hästhoppning på lördagen och ponny-dito på söndagen, med uppstigning 6.30 istället för sovmorgon. Efter en sån helg sover man gott på måndagståget, kan jag berätta.

Dessvärre fick jag använda lite sjukvårdskunskaper en av dagarna. Under ärevarvet efter prisutdelningen var det en häst som bockade av sin ryttare.

Hon reste sig upp först, men ramlade ihop, och det var då det började ropas på sjukvårdare.

Läppen var spräckt och ena halvan av ansiktet var täckt av blod, den andra av sand. Ryttaren var rejält mörbultad, men förstod i alla fall vad vi sade, även om hon inte hade så lätt att prata med munnen full av blod och grus. Hon hade ont i nacken också, så vi ringde 112. Jag fick berätta vad som hade hänt, och blev sen kopplad till en rådgivningssköterska. "Då pratar du med en kollega till mig," sa den andra kvinnan som var med och tittade till den skadade ryttaren, när jag berättade vad som sades. Det gjorde mig lugn att ha en sköterska bredvid.

Vi var överens allihop om att inte flytta på ryttaren, och det blev nackkrage och ryggbräda när ambulansen kom, så det kändes bra att ha övat "log roll". 

Det slutade i alla fall lyckligt, inga permanenta skador visade det sig. 

Det dör cirka 100 000 människor om året i Sverige, och 75 000 av dem på vårdsinrättningar. Med någonstans kring 25 000 läkare så blir det i snitt sådär tre om året man får räkna med att hantera med intygsskrivande, dödsbud och allt.

Vi gjorde ett besök på bårhuset idag, som första kontakt med slutstationen. Det verkade väldigt lugnt och värdigt. Bland annat tänder de ett ljus till varje obduktion.

Alla döda förs till bårhus, oavsett om de ska obduceras eller inte, och det är där de sveps och läggs i kistor innan de hämtas. I Uppsala har de sen ett annat ställe där  döda i kistor ligger i väntan på begravning.

Sen är man absolut inte tvungen att blanda in begravningsbyrå. Det är inte ovanligt, särskilt med barn, att anhöriga själva sköter svepning/påklädning och kistläggning. De anhöriga "äger" så att säga liket och bestämmer själva. Det är t ex helt OK att hämta kistan i vanliga 740:an, även om man kanske ska tänka på allmänheten och täcka för fönstren. Eller hämta i hästtransporten.

Det var skönt att få det där avmystifierat. Jag har själv sett en obduktion förut, men inte fått beskrivet hur hanteringen i övrigt går till. 

Ja. Tiden går så fort när man har kul. Eller inte hinner tänka på att ha tråkigt. Har ägnat tiden i veckan åt att slå i mig anatomiska strukturer i huvud, hals och axlar. Helgen gick åt till först barnbarnspassning och sedan flytthjälp åt dottern. 

Fast när det kom till kritan, så var det inte flytt-, utan rivhjälp hon behövde. Nya lägenheten skulle tapetseras om. Bara de såg till att plocka bort lösa tapeter och lister kring golv och dörrar, så hade dottersambons pappa lovat åta sig tapetseringen, inklusive spacklande och slipande. Det var i rivningen vi kom in, med barnbarn och hund.

Min nästan jämngamla kurskompis suckade när jag berättade om tapetseringslöftet: "Svenska män! De lever i en ständig renovering."

Och det har hon ju rätt i delvis. Det finns en del som nästan drabbas av abstinens om de inte får bygga eller bygga om. Men jag ska inte klaga, i midsomras var jag i den sommarstuga han hade byggt själv, och den var jättefin. 

Nu börjar det äntligen kännas som om jag är ikapp den här dagen. Lite sen i starten var jag allt, efter gårdagens kräftskiva hemma hos hoppdomaren.

Hade haft en lös tanke om att åka på picknick i Stockholm för Bromptoncyklister idag, men vaknade för sent för att hinna med 9.10-bussen hemifrån. Med bil skulle jag absolut ha hunnit, men att ta bilen till en sån tillställning skulle kännas absurt. Lite dåligt samvete för att jag varit borta mycket hade jag med, och det bidrog väl till minskad entusiasm för att komma iväg. Senare kom sambon på att vi skulle in till Uppsala och jaga tag i plexiglasskivor till stallfönstren, något som jag var mindre pigg på, men det behövdes ju.

Diverse nödvändiga förberedelser inför en labb i hörselmätning och ett anatomiseminarium/-förhör på måndag gjorde inte utsikten ljusare. Men en fika senare, så visade sig hörsellabben inte vara så hemsk. Bara att repetera lite dB-räkning och acceptera en del definitioner. Och anatomin är det bara att sätta sig ner och nöta.

Fru Fundersam, ditt länktips fungerade till sist även för mig.

Det blev nästan kusligt likt min morfar med den här:

Om han hade haft skägg.

Den här var mest kul, vilken aristokratisk näsa!